BFL - ur ett annat perspektiv

Hur arbetar ni med BFL i Svedala, är en fråga som jag får allt oftare och det är självklart roligt att vårt arbete för att alla ska lyckas, uppmärksammas. Vi har bara börjat vår BFL-resa och jag tror egentligen att mycket av det vi gör i Svedala också görs på många andra platser i Sverige, men jag delar gärna med mig av både tankar och erfarenheter.

Läs min gästblogg om Svedala kommuns BFL-arbete på bedomningforlarande.se

Michael Rystad
@rystads

Arbeta tillsammans eller bara samtidigt

I skollagen  (2010:800, 1 kap. 5 §), kan vi läsa att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet", vilket är, om du frågar mig, det mest spännande som det lagstiftats om i svensk skola på senare år. Det är egentligen inget märkvärdigt krav för en modern utbildning men samtidigt öppnar det upp för en värld av möjligheter och utmaningar. Att utbildning vilar på vetenskaplig grund bör innebära att vi ska följa aktuell forskning om utveckling, pedagogik och lärande för att sedan implementera de nyvunna kunskaperna i undervisning och verksamhet. Vi bör också beforska verksamheten, och här finns det olika varianter. Vi kan ha forskartjänster så som i Kroksmarks modellskolor eller så kan vi låta forskare handleda och stödja oss i learning study och liknande, där lärare utifrån en gemensam teori, systematiskt följer upp och analyserar kritiska aspekter i undervisningen.

Jag kan se att det på olika håll i landet har skett medvetna satsningar för att möta kraven på vetenskaplig grund, men hur ligger det till med den beprövade erfarenheten? Är den frågan redan löst? Erfarenhet av både verksamhet och undervisning, finns det ju gott om och den är ju beprövad. Eller är den verkligen det? Eva Minten, som är ansvarig för forskningsspridning på Skolverket, har i olika sammanhang förklarat innebörden av begreppen och på Skolverkets hemsida kan vi läsa:

Beprövad erfarenhet

Skolan ska använda metoder och färdigheter som har stöd i beprövad erfarenhet. Det betyder att lärare stödjer sig på erfarenheter som prövats under en längre tid, är systematiskt utvärderade och dokumenterade. Det räcker alltså inte med att ett antal lärare eller ett lärarlag tycker att en metod fungerar för att den ska betraktas som byggd på beprövad erfarenhet. Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är kunskapskällor som kompletterar varandra. Båda är lika viktiga för verksamheten i skolan.

Hur ska vi då tänka för att skapa en skola som inte bara vilar på vetenskaplig grund, utan också på beprövad erfarenhet? Jag har varit lärare i 13 år och har nog under större delen både haft ett kritiskt förhållningssätt och arbetat för att utveckla min undervisning, men jag kan inte påstå att jag, tillsammans med mina kollegor, systematiskt arbetat för att utvärdera och utmana mina erfarenheter. Då jag diskuterat min praktik med kollegor, så har det allt som oftast handlat om planering och upplägg av undervisning, och dokumentation har haft formen av pärmar och filer med material för senare bruk. Vi har också ägnat tid åt sambedömning av både texter och prov, men sällan har det handlat om att kombinera bedömningen med planeringen, det vill säga att tillsammans syna och utveckla undervisningen utifrån vad som fungerat för elevernas lärande. Den formativa bedömningen har varit en sak mellan mig och mina elever med risk för att saker och ting förblivit osynliga. Jag minns en svensklektion för många år sedan, som jag hade tillsammans med en speciallärare, och just denna lektion avslutades med en helklassdiskussion. Jag trodde att jag var en medveten och rättvis lärare, men efter lektionen visade min kollega hur jag fördelat ordet mellan killar och tjejer i klassen, och siffrorna sade något helt annat. Det är en av få gånger som jag haft förmånen att få feedback på min undervisning av en kollega och betänk då att jag säkert haft tusentals lektioner under mina tretton år då jag varit själv i mitt klassrum. Samtidigt har mina kollegor under tretton års tid gjort liknande misstag i sina klasser i andra klassrum. Vi har med andra ord alltför ofta nöjt oss med att var och en på sitt håll, arbeta med det svåra uppdraget att utvärdera och utveckla vår undervisning - samtidigt men inte tillsammans. Och för mig så är det tydligt att vi inte kan fortsätta som förut om vi vill uppfylla lagkravet.

Som jag ser det kräver skollagen att vi avsätter tid för systematisk undervisningsutveckling. Vi måste strukturera upp lärarsamarbetet och arbeta långsiktigt. Jag pratar inte om att lägga till någonting utan om att ersätta det gamla med någonting nytt. Som tur är har en modell för detta arbete redan fått spridning i landet och då tänker jag på matematiklyftet. Om vi arbetar i enlighet med upplägget för denna fortbildningsmodell, som vilar på vetenskaplig grund vill jag tillägga, så uppfyller vi de krav som ställs på beprövad erfarenhet. I en matematiklyftscykel finns alla delar som behövs: 1) inläsning av texter eller filmer där metoder, begrepp och modeller presenteras (som har stöd i forskning), 2) kritiska diskussioner och gemensam planering utifrån det som lästs in, 3) noteringar och observationer av praktiken, och slutligen 4) uppföljning och erfarenhetsutbyte. Arbetet sker systematiskt och erfarenheterna dokumenteras. Det finns andra modeller som på liknande sätt uppfyller kraven, till exempel TLC (Dylan Wiliams Teacher Learning Communities som ofta används i samband med utveckling av bedömning för lärande). Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, men jag är övertygad om att vi måste välja någon modell och se till att göra den till en del av skolverksamhetens vardag. TLC, läslyft eller matematiklyft som modell får med andra ord inte bli någonting som pågår i ett par år för att sedan avvecklas, för då har vi helt missat poängen.

För mig innebär en skola som vilar på beprövad erfarenhet att erfarenheterna måste upp på bordet, de måste prövas, utmanas och utvärderas och vi måste utveckla ett kollegialt lärande och arbeta tillsammans för att utveckla undervisning. Vi behöver både en skola på vetenskaplig grund och på beprövad erfarenhet för att lyckas.

Michael Rystad
@rystads

Äntligen MåliMun

Äntligen!

Redan 2006 var jag och min kollega inne på att skapa en hemsida där lärare skulle kunna lägga upp elevtexter som sedan kollegor från hela Sverige skulle kunna hjälpas åt att bedöma. Denna sida skulle heta MåliMun. Namnet kom sig av att vi ville att både vi och eleverna skulle äga och prata om målen - samtidigt som vi ville att lärare skulle våga prata om mål och bedömning - mål i mun på två sätt med andra ord. Vi var som uppslukade av Lpo94, den nya läroplanen. Tillsammans upptäckte vi bedömningens inriktning, och hur strävansmål relaterade till uppnåendemål och betygskriterier, och med inspiration från Leif Strandbergs "Vygotskij i praktiken" hade vi dessutom fått kött till Lpo94-skelettet. Vi lärde oss nya saker varje dag som vi sedan provade i undervisning, under utvecklingssamtal och genom återkoppling, såsom elevledda utvecklingssamtal, självbedömning, lektionsmål och prov som sträckte sig över flera lektioner. Kort sagt utmanade vi både oss själva och våra kollegors tålamod ;)

Hemsidan för gemensam bedömning blev aldrig av, men en Google-grupp bildades och vi lyckades locka en del spännande människor till att läsa, skriva och dela med sig av sina tankar i de diskussionstrådar som vi startade. MåliMun blev dock aldrig det som vi drömde om, men det fantastiska är att många av de tankar som vi då närde, nu är en självklarhet - med FB-grupper, twitter, bloggar och allt möjligt. Det utvidgade kollegiet frodas och delakulturen är här för att stanna.

Det är med glädje som jag klickar på publicera och ser det första inlägget lämna boet. Nu ska MåliMun äntligen få pröva sina vingar :)

Michael Rystad
@rystads

PS Nu fattas egentligen bara en sak... min kollega, Kristoffer Creutz. Men jag ska nog kunna locka hit honom ;)