Den senaste veckan har inneburit ett kaos i mitt huvud. Det borde vara som vilken annan vecka som helst - lektioner, planering, läsning, feedback, relationsskapande, ja, en helt vanlig lärarvecka. Men utan elever blir det ju aldrig som man tänkt sig. Det blir det ju förresten aldrig. Inte ens när allt är det där vanliga vardagslunket. Och kanske är det just det som är nyckeln till att förstå läraryrket - att ingenting blir som man planerat. En tumregel skulle kunna formuleras som att vara välplanerad innebär att man kan ta ut svängarna och vara mer impulsiv och flexibel i sin undervisning. De övergripande förmågorna, stoffet och innehållet finns där i bakgrunden - välplanerat - som utgångspunkt i utsväverierna.
Nå, det är inte detta denna text ska handla om, utan om det kaos en udda vecka för med sig. Åttorna är nämligen på prao. Helt plötsligt lyser mitt schema vitt av håltimmar och egentid. Underbart, tänker man. Och så är det ju - gratis får man det som de flesta lärare anser att de saknar - tid!
Vad gör man med sin tid när man inte har undervisning? Vad gör man med sin planeringstid när man inte har något att planera? I mitt fall är svaret solklart - man sysslar med skolutvecklingsfrågor.
Ja, jag brinner för skolutveckling! Om jag hade haft mer tid hade jag läst fler böcker om metoder och förhållningssätt i skolan, surfat mer på skolverkets hemsida, deltagit mer i seminarier och föreläsningar, deltagit aktivt i fler forumdiskussioner och liknande.
Veckan började i ett självreflekterande. Förra veckans kollegiala lärande, där vi diskuterade nya former för utvecklingssamtal lyfte inte riktigt till de nivåer jag ville. Därför blev soffan i personalrummet platsen för en god stunds reflektion. Resultatet blev ett långt inlägg i ett facebookforum, där konklusionen - om man kan kalla det konklusion - var "all typ av förändringsarbete som sker i skolan innebär samtidigt att något tas bort". Det finns en inneboende motsats i all skolutveckling som sker. Om något ska in måste något bort! Motsatserna i själva skolutvecklingen är det som är problematiskt, dilemmat. Frågan jag återkom till i soffan var hur man presenterar ett förändringsarbete utan att kritisera det som är idag. Ett tydligt exempel hämtar jag från begreppet lärarledd undervisning - som John Hattie skrivit om i "Synligt lärande för lärare", eller som skolverket trycker på i "Forskning för klassrummet". De goda kvaliteter som tas upp i dessa skrifter ställs ju faktiskt i motsats mot något annat, det som inte karakteriseras som lärarledd undervisning - något som många lärare anser är goda kvaliteter. Det finns således hos Hattie och från skolverket en inneboende kritik som vi som jobbar med skolutveckling måste ta hänsyn till. Å ena sidan bör vi utveckla nya förmågor, nya förhållningssätt, nya metoder, samtidigt som vi måste sluta att arbeta som vi gjort. Och naturligtvis smärtar det att känna sig som en lärare med sämre kvaliteter än andra. Många lärare anstränger sig maximalt varje dag och ändå kommer forskare, media, politiker och skolverk och påtalar att det man gör inte håller måttet.
Jag skulle ibland önska att det fanns genvägar att gå. Att det var möjligt att utföra ett utvecklingsarbete som bara ledde till nya metoder, till nyvunnen kunskap, till nya förmågor. Men är det möjligt, när det nya står i kontrast till det gamla? Eller har Björklund rätt när han kritiserar förändringsovilligheten i svensk skola med uttryck som "lite piska får man väl tåla!"?
Jag tog mig från soffan in till klassrummet för att äntligen få göra det jag älskar i yrket - undervisa. Lyckligtvis var sjuorna kvar på skolan! Några nya ansikten mötte mig dock i dörren och på knagglig engelska fick jag frågan om två utbyteslärare från Japan kunde få vara med under lektionen. De ville se - och hade fått höra hur jag jobbade med bedömning - hur ett svensk klassrum fungerade, vilka ämnen vi tog upp, hur vi handledde eleverna, hur styrd lektionen var av lärarna, o.s.v. Och där slöts cirkeln! Tio minuter tidigare hade jag funderat över hur vårt utvecklingsarbete skulle gå till och helt plötsligt befinner jag mig mitt i ett experiment i en annan kulturs skolutveckling.
Att ha lektionsbesök är inspirerande och roligt. Eftersom jag hade tjugo minuter på mig innan lektionen började - jag brukar använda ett par minuter för att skriva mål och instruktioner på tavlan innan eleverna dyker upp - skrev jag en lathund över hur lektionen skulle komma att se ut på min halvvissna engelska och gav till dem. Först ett inledande syfte, vad lektionen ämnade att lära hos eleven. Sen in i en genomgång som ledde runt i avdunstning, avkylning, kondens, nederbörd, ja, till vattnets kretslopp, helt enkelt. Eleverna deltog givetvis i genomgången med frågor och svar. Arbetsuppgiften sattes därefter igång och de två japanska kvinnorna började trevande gå runt i klassrummet. Till en början mycket försiktigt - det märktes att detta arbetssätt inte var vad de var vana vid. Eleverna samarbetar i mitt klassrum. De talar med varandra och hjälper varandra att förklara vindkraft, vattenkraft och hur växthuseffekten fungerar. Därför är mitt klassrum sällan tyst och det gillar jag. Vygotski säger att det är i samtal lärande skapas.
Ju längre lektionen led upptäckte jag att utbyteslärarna tog sig större friheter och började ställa frågor till eleverna - de gillade vad de såg! Avslutningsvis använde jag metoden exit-ticket för att kolla av vad eleverna fått med sig av lektionen och samtidigt som eleverna skrev förklarade jag syftet med denna avslutande uppgift för japanerna. Leenden tändes, de förstod storheten med bedömning för lärande och hur en lektion knyts samman från att börja med tydliga mål, lektionsarbete där lärande sker, till att slutligen ta reda på hur stort lärandet varit. Efteråt läste jag, med insyn av utbyteslärarna, elevernas texter och berättade att det man får reda på i elevernas exit-tickets skapar min detaljplanering för nästa lektion. Det är främst en metod som förändrar mina metoder och mitt innehåll. Har de greppat vattnets kretslopp går jag vidare, har de inte förstått har mina metoder misslyckats och jag måste prova nya.
Dessutom, som en sidopoäng, är det lättare för mig att individanpassa och utmana eleverna om jag ständigt vet var de befinner sig i sin kunskapsutveckling.
Vad jag vill säga med detta är: Bjud in till era klassrum! Det är inte bara grymt kul att få möjlighet att få tala och förklara hur man tänker om sitt yrke; att få tillfälle att vara på tå! Med lärarkollegor i klassrummet blir dynamiken större och diskussionen efteråt, eller innan för den delen, kommer att handla om de viktigaste frågorna vi har att göra med, nämligen: Varför undervisar jag det här innehållet, på det här sättet, för de här eleverna, vid det här tillfället. Och kanske är det detta som är den ultimata formen av kollegialt lärande; att besöka varandra, försöka förstå varandras tankar om undervisning, varför man väljer vissa metoder, vissa tankar, vissa arbetsuppgifter, hur vi gör olika med olika elever, o.s.v.
Eftersom jag inte kunde låta bli - jag kan ju bli fruktansvärt spontan - valde jag att filma min nästa lektion (med samma innehåll som den som japanerna fick bevittna). Resultatet blev en skakig film med dåligt ljud och bildkvalitet som är under all kritik, men filmen kan i alla fall betänkas som verklig. Den är i princip oredigerad. Se den gärna:
Kristoffer Creutz
Lärare, Victoriaskolan
