torsdag 23 januari 2014

Det enda ni har gemensamt är att ni är lärare!


Föreställ er en smockfull matsal på en mindre skola i Sveriges näst största stad. Några glada fjortonåriga tjejer sitter med falukorven halväten på tallriken och småpratar om att kocken nog varit full igen och tappat saltkaret i potatismoset. Plötsligt slår sig läraren - som inte bara är lärare utan också sysslar en del med skolutveckling - ner bredvid dessa, för stunden, muntra elever. Småsnacket fortsätter: vilken lektion har de sen? Vilka aktiviteter kommer idrotten att innehålla? Vilka ämnen som är roliga eller trista?
Sen förändras något. Läraren tittar upp och ger eleverna - tre hyfsat studiemotiverade tjejer i årskurs åtta - en funderande blick och frågar: "hur tydliga är era lärare med vilka kunskaper ni ska visa och lära er? Hur gör lärarna för att tydliggöra det ni ska lära er? Är det vanligt att ni får bedömningsexempel som hjälp?" Det är då det händer. Smack!
"Det enda ni lärare har gemensamt på denna skola är att ni är lärare. Ni är helt olika, Kristoffer, och gör helt olika, ju."

Väl tillbaka i soffan i personalrummet inser jag det ytterst skrämmande i det eleven sagt under lunchrasten. Är det så att vi lärare inte har något gemensamt? Är det så att lärarkåren på en och samma skola kan vara så olika? Att vara lärare innebär väl så mycket mer än bara en titel? Finns det inga genuina kännetecken för vår yrkeskår? Borde det inte finnas gemensamma förhållningssätt och metoder lärare använder? Borde man inte kunna avgöra att en människa är lärare enbart genom att se dess metoder, dess språk, dess förhållningssätt?
Tänk er samma situation inom svensk sjukvård; att det enda som i vårdtagarens ögon var gemensamt för läkarkåren var titeln. Olika mottagningar skulle behandla sjukdomar på helt olika sätt, olika läkare skulle använda helt olika metoder för att ställa sina diagnoser. Vården skulle vila helt på personliga relationer och varje undersökning, diagnos och recept skulle vara knuten till den specifika läkaren. Det skulle skilja så mycket mellan olika läkare att man inte skulle veta att man faktiskt varit hos en. Läkarvetenskapen skulle inte vila på vetenskaplig grund.

Och det är så skolan är! Forskning visar att det är större skillnad mellan två klassrum på samma skola än mellan olika skolor. Trots att vi är många som jobbar under samma tak är utbytet mellan pedagogerna försvinnande litet. Min elevs porlande, men ärliga, svar är ett uttryck för den spridning och icke-professionalism som finns i vårt yrke.
Men det är på väg att förändras. Under de senaste årens allt större utbildningsinsatser kring t.ex. bedömning för lärande, har skolan allt mer kommit att vila på vetenskaplig grund. Ett arbete vi på min arbetsplats påbörjade vid terminsuppstarten då jag fick i uppdrag att handleda och hålla i en utbildningsdag kring BFL och formativ bedömning. Med matematiklyftets organisation som modell för utvecklingsarbete (input, diskussion/planering, aktivitet i klassrummet och utvärdering) påbörjades arbetet. Föreläsning, filmvisning och de fem nyckelstrategierna ledde vidare till diskussion och planering i arbetslag. Som skolutvecklare, till skillnad från många lärare, har man ju förmånen att få ambulera i de olika arbetslagen och plötsligt, likt en blixt från en klar himmel, märkte jag vilka frö som börjat gro. Ett enande språk började formas. Kollegorna samtalade om syften, mål, om att tydliggöra och synliggöra. En samsyn kring olika strategier för bedömning tog form. Kollegor gav och kollegor tog; Exit-ticket, no hands up, tumme upp och ned, kamratbedömning och självbedömning snappades upp, vändes och vreds på. Och sattes på pränt. Detta skulle testas! Att man diskuterade och samplanerade kring att presentera och arbeta med tydliga mål för eleverna, eureka!

Några futtiga dagar senare sätter sig en kollega bredvid mig och utbrister: "du, Kristoffer, exit-ticket är ju så bra. Jag har testat det några lektioner nu och man får verkligen superkoll på vad eleverna lärt sig och hur de kan gå vidare med sitt lärande. Det blir ju också väldigt lätt att individanpassa då, ju. Alltså, först berätta vad de ska lära sig, sen jobba med det och sist exit-ticket..."
Och sen det bästa av allt: "dessutom kan jag anpassa min undervisning efter det jag vet..."
Den största poängen med BFL är ju den dubbla aspekten på bedömning. Dels får man en ypperlig kunskap var ens elever befinner sig i sin kunskapsutveckling. Man vet med vad och hur man ska hjälpa eleven vidare. Dessutom är det ju en viss måttstock av lärarens undervisning. Genom att ta reda på vad eleverna lärt sig har du samtidigt tagit reda på om din undervisning nått fram. Med vetskap om detta kan läraren sedan förändra sin undervisning och anpassa den för elevernas förutsättningar. Lysande!

I verkligheten tar ett utvecklingsarbete tid. Fler och fler hänger på BFL-tåget på min arbetsplats och i Sverige i stort. Allt fler lärare kopplar sin praktik till vetenskaplig forskning och får ett mer professionellt, samstämmigt lärarspråk. Allt fler klassrum och lektioner genomsyras av tydligt presenterade mål, av kamratbedömning, återkoppling och metoder för att synliggöra det dagliga och livslånga lärandet. Och om ett år hoppas jag att vi tagit de där viktiga, men ack så stora stegen, att jag vid samma bord, med samma elever kan få chansen att få svaret: "du, Kristoffer, ni är alla verkligen lärare. Det märks!"

Kristoffer Creutz
Kristoffer.creutz@victoriaskolan.se


1 kommentar:

  1. Du har en poäng, Kristoffer - jag gick igång på din rubrik.
    Anledningen till att det blivit så här kan man ju fundera över.
    Jag tänker så här: klassrummet är en av de mest solitära arbetsmiljöer jag känner till. Traditionellt är läraren ensam härskare i klassrummet - en sista bastion där man har möjlighet att hävda sin auktoritet när denna auktoritet på alla andra områden långsamt har eroderat.
    För länge sedan var skolläraren en auktoritet i byn, en röst man respekterade och självklart lyssnade på, jämlikt prästen och de rika. Att vi idag inte i lika hög grad har blind tilltro till olika auktoriteter är förstås positivt, men det har i praktiken missgynnat lärarkåren.
    Idag, med fler större skolor och större lärarkollegier borde möjligheterna vara större till kollegialt utbyte och samarbete. Tyvärr finns det i dagens skolorganisation och ledning för lite som sporrar eller tvingar lärare till att arbeta mer kollegialt. I ett läge när man som lärare arbetat igenom de första jobbiga hundåren och man börjar bli varm i kläderna och slipper lägga ner mängder av obetald arbetstid för att förbereda lektionerna väl och göra ett gott arbete är det nog tyvärr många som resignerar och inte lägger ner den där extra mödan för att kontinuerligt förbättra sin pedagogik - karriärmässigt och ekonomiskt är det nog inte värt det. Då är det enklare att dra sig tillbaka i sitt solitära klassrum och fortsätta som tidigare. I många andra högutbildade yrken finns ju stora ekonomiska incitament och karriärvägar som motiverar extraordinära arbetsinsatser. I dessa yrken har man typiskt en stor lönespridning. Jag har svårt att se att detta inte skulle betala sig med råge även inom den offentliga skolvärlden. Ett lönespann på till exempel 25000 - 75000 mellan den lägsta ingångslönen och den högsta slutlönen låter inte orimligt om man ser på vad andra viktiga akademiker tjänar.
    Vill man inte gå denna väg har man nog inget annat val än att förändra organisationen och tvinga lärare att samarbeta mer konkret - öppna upp klassrummen och skrota "klass/ämnesägandeskapet" - dvs att en enskild lärare är ansvarig för undervisningen i ett ämne för en klass och kanske även klassföreståndare/mentorskapet.

    En aspekt till - om nu undervisningen är så varierande - hur kan någon inbilla sig att betygsättningen ska vara mindre varierande? Det enda en mentor/rektor kan göra är ju att jämföra betygen i olika ämnen för en och samma klass. Man kan då se om ett ämne avviker, men man kan inte lätt se om ämneskunskaperna avviker när betygen inte gör det.

    Micke

    SvaraRadera