lördag 2 maj 2015

Vilka elever planerar du för?

”Det finns en tendens bland både lärare och rektorer /…/ att dela in eleverna i ”svaga”, ”starka” och ”medel” efter vad de presterar i olika ämnen. Underförstått finns det en föreställning om vad en ”normal” elev förväntas klara av. ”  
(ur Skolinspektionens rapport Rätten till kunskap)
Låt oss utgå ifrån att det finns olika prestationsgrupper i våra klasser. Hur kan vi då använda denna kunskap till vår fördel när vi planerar vår undervisning?













Alla lärare vet att de har elever som har olika lätt för att nå målen och vilka dessa elever är, men varför planerar vi inte undervisningen utifrån den kunskapen? Många gånger planerar vi undervisning efter mittgruppen, den tänkta majoriteten elever, de som med arbete kommer att nå målen för undervisningen. Utifrån denna planering gör vi sedan vissa anpassningar både till elever som lätt når målen och till de som har svårt att nå målen. 
”24 av 40 skolor i kvalitetsgranskningen anpassar inte eller bara delvis undervisningen efter elevernas behov och förutsättningar. I kvalitetsgranskningen visar observationer och intervjuer att anpassning ofta handlar om enkla lösningar som att räkna färre eller fler antal tal i läroboken. Ibland sker anpassning genom att eleverna själva får välja arbetsmetod för att redovisa i ett ämne, till exempel genom muntlig presentation eller skriftlig redovisning. Många skolor tycks ha svårt att ge eleverna utmaningar. I de skolorna utmärks undervisningen av att alla elever gör samma sak, oavsett vad eleverna kan eller har för erfarenheter. Ett exempel är när en elev i årskurs 5 måste utföra samma arbetsuppgifter som sina klasskamrater i ämnet engelska, trots att han hade vuxit upp i England.” 
(ur Skolinspektionens rapport Rätten till kunskap)
De som lätt når målen får kanske extrauppgifter, får genomföra uppgifterna med mer utmanande frågeställningar eller får arbeta med komplexare underlag, men alltför ofta är det just anpassningar som görs utifrån normen, det vill säga den planering som gäller för mittgruppen. De som antas har lätt för att nå målen får klara sig på egen hand utan det stöd och den hjälp som lärare och kamrater kan vara. På samma sätt kan det vara för de elever som har svårt att nå målen men här görs anpassningarna åt andra hållet – uppgifter och underlag förenklas, förväntningar sänks och det som kommuniceras till dessa elever är att de inte kan och att de är i behov av stöd. Vilken påverkan får det på elevernas fortsatta lärande?

Mer tid för planering låter som en frestande lösning på problemet men medför inte per automatik någon förändring. Risken är att mer tid för planering i praktiken innebär att än mer tid ägnas åt mittgruppen, eventuellt med planering av möjliga anpassningar för de andra grupperna. Men är det lösningen? Att ännu fler elever får individuella anpassningar? Jag tror inte det. I "min bok"[1] innebär många elever i behov av extra anpassningar detsamma som undervisning i behov av utveckling. Som för så mycket annat så är mer tid bara en lösning om vi väljer att använda tiden på ett annat sätt än vi gjort hittills!


Istället för att ägna mer tid åt det som hittills inte fungerat så borde vi istället ägna planeringstid åt det som vi vet hjälper samtliga prestationsgrupper och arbeta med faktorer som vi vet hjälper alla våra elever, till exempel att skapa flerstämmiga klassrum, att aktivera alla elever, arbeta med stödstrukturer, nyttja kamratlärande, använda tydliga exempel, instruktioner och checklistor och vägledande feedback. Här behövs ett omtänk! Eller slår jag in öppna dörrar?



Att diskutera
  • Vika anpassningar brukar du göra för att stödja och utmana elever som har svårt respektive lätt för att nå undervisningsmålen? 
  • Fundera över vilka utmaningar du har i en av dina klasser och hur du redan i planeringen skulle kunna förebygga dessa? 
  • Vilka förändringar skulle du kunna göra i din undervisning som skulle gynna alla dina elever?


[1] Ska endast ses som ett talessätt då jag inte skrivit någon bok J

1 kommentar:

  1. Vi behöver lära mer om hur vi kan nyttja variation och olikhet bland eleverna som underlag för elevernas gemensamma kunskapsbildning. Synen på lärande ligger nog till grund för om man ser variation och olikhet som ett problem eller som en tillgång i lärprocessen.

    SvaraRadera